Det är verkligen fint och starkt av de människor som vågar tala ut om sitt liv eller olika händelser som har hänt, det kan till exempel vara att den är homosexuell, har blivit våldtagen, har fått en sjukdom eller blivit utsatt för någonting. Det är ofta mycket skamkänslor inblandade och det är då svårt att låta andra komma nära en och veta om allting som har hänt. Om man har levt i ett förhållande med övergrepp är det vanligt att personen (ofta kvinnan) försvarar sin partner utåt för att hålla uppe en fasad. Varför gör man det egentligen? Det har jag undrat flera gånger. Det är lätt för en person "utifrån"  att förenkliga problemet, "det är väl bara att lämna honom och gå..?". Men har man varit på andra sidan så inser man att det faktiskt inte alls är så lätt som allting verkar. Att "bara gå" har plötsligt blivit en kamp där endast de som är starka klarar det.

 

Kanske någon gång kan jag öppna upp mig för detta. Saker tar tid att behandla och sår tar tid att läka. Det är inte ens alltid de närmsta vet någonting om vad som kan ha hänt. Men så undrar man hur de andra personerna gör - de som vågar tala ut offentligt. 

Livet är inte alltid en dans på rosor och det brukar man få lära sig den hårda vägen.

 

 

Jag är inte redo för allt än. Men snart tänkte jag lägga upp ett minnesinlägg till Mischa här på bloggen. Hon förtjänar det! Hon är min lilla krigare och skyddade mig i vått och torrt.

Snälla ta vara på det ni håller kärt! Saker kan ändras fort